|
Att träna och tävla med dvärgschnauzer / To train and compete with your miniature-schnauzer
Tränar du positivt och trevligt kan du förmodligen lära in lydnadsmomenten hos alla hundar. Men har du stort intresse av att tävla och vill att din hund ska hålla motivationen uppe hela tävlingen i de högre klasserna, behöver du en hund med lite mer motor. Det är den egenskapen som gör det så roligt att träna med dvärgschnauzer. Det finns för det mesta en massa träningslust. Det gäller bara att locka fram den!
Mina hundar har varit mina läromästare. Vi har gått många kurser tillsammans och till slut tror jag mig ha klurat ut vad som varit tillkortakommanden hos mig själv i träningen och vad som har berott på olika egenskaper i de olika hundarnas personlighet.
Du kan oftast inte träna på exakt samma sätt med två olika hundar. Hundarna är som vi olika individer med olika temperament.
Min dröm-lydnadshund var en social, positiv och orädd tik som hette Ida. Hon var alltid underbart sorglös och hade massa motor. När vi tränade tillsammans ökade hennes förtroende för mig och vi blev ett väldigt tight team. Hon älskade verkligen träningen!
När vi var på helgkurser för olika tränare var hon alltid en av de hundar som var piggast vid hemfärden. Då var hon ändå ofta den enda hunden på kursen som inte var av brukshund- eller vallhunds – ras! En hund med sådan motor är helt ljuvlig att träna med!
Det var dock inte enbart hennes medfödda temperament som gjorde henne till den hon var. Det finns många sätt att förstärka hundarnas självförtroende och vilja att träna.
Under en period började vi träna sök. Det var väldigt roligt, men ganska tidskrävande, så efter en tid rann den träningen ut i sanden. Men effekten av sök-träningen satt kvar resten av Idas liv! Mycket lärorikt för mig som var så oerfaren i bruksträning.
När man tränar mycket tävlingslydnad binder man upp hunden ganska mycket på sig själv som förare och belönar mycket kontakt och följsamhet. Något som oftast är av godo, även i vardagslivet tillsammans.
I lägsta lydnadsklassen räcker det ofta med att hunden är extremt följsam och samarbetsvillig, för att du ska nå de tävlingsresultat som du vill ha.
När du kommer högre upp i klasserna krävs det lite mer motor hos din hund. På den tiden Ida och jag tävlade tillsammans var det i lydnadsklass 3 som kraven ökade betydligt. Enligt dagens lydnadsregler skulle jag nog vilja säga att kraven på självständighet hos hunden ökar redan i lydnadsklass 2.
Ida hade lite svårigheter i de moment som krävde mer självständighet. Allt det lossnade när vi tränat sök ett tag! Sök-träningen innebär mycket eget arbete för hunden, där föraren måste lita på hunden och dess kapacitet. Därmed växer hundens självkänsla och självförtroende, vilket gör att den lättare klarar av att utföra moment, där självständighet är ett krav. Det ger samma effekt hos hunden att träna t.ex. spår och viltspår.
Efter perioden med sök-träning gick Ida på tårna i fria följet och krävde sin belöning! Höll jag inne med belöningen för att jag inte var riktigt nöjd, slog hon nästan knut på sig själv i sin iver att förstå och göra rätt. Vi kunde traggla samma sak hur många gånger som helst! Något som egentligen inte är att rekommendera eftersom det lätt knäcker motivationen hos många hundar. Med Ida gick det dock utmärkt att traggla på. Hennes motor höll för det och hon blev bara taggad.
Den perfekta lydnadshunden för mig är alltså en glad, positiv hund, som har tillräcklig motor för att vilja arbeta mycket.
Det andra som krävs är en förare som hittar rätt trigger-knappar (t.ex. rätt belöning) hos hunden och tränar på ett trevligt sätt, som gör lydnaden positiv för hunden. Det krävs också att det finns en fin förtroendefull relation hund och förare emellan.
Det tredje som krävs är en balans i träningen. Man kan gärna blanda upp lydnadsträningen med sök-träning, spår, viltspår, eller annan självständighets-främjande träning.
Agility-träning är också något som kan stärka självförtroendet på en hund något alldeles fantastiskt.
Jag tränade mycket agility med min lilla dvärgschnauzer Beata för många år sedan. Hon var en hund som egentligen inte hade tillräckligt med självkänsla för att träna något över huvudtaget. Bara det faktum att det krävdes att hon utförde något för att få en godis, knäckte hennes vilja att arbeta. Det märktes tidigt att tävlingslydnad inte var forumet för henne. Hur gulligt och trevligt jag än försökte lära in saker var hon så undergiven att det mesta blev svårt och jobbigt både för henne och för mig.
Det var då vi fann agilityn. I början fick jag hysta henne över de låga hindren, hojtande av glädje och beröm för att hon var så duktig, eftersom hon själv inte kunde tänka sig att hon skulle klara av ens det lägsta lilla hinder. Så småningom steg hennes självförtroende och efter en hel del agility-träning var hon en mycket käckare hund även i vardagen. Det var underbart att se hennes självförtroende växa så. Sedan dess har jag haft höga tankar om agilityn som sport och tränar det gärna. Jag har dock bara tävlat på inofficiella tävlingar i denna sport.
Annan träning som är mycket rolig och trevlig är att träna cirkuskonster för aktiveringens skull.
Johan hade en blandras mellan bordercollie och schäfer. Han hette Amadeus och var en oändligt klok hund, men ganska krävande vad det gällde att få arbeta med sitt kloka huvud. Amadeus kunde många roliga konster! Bland annat öppna dörren in till toaletten, stänga toalettlocket och spola.
Familjens första dvärgschnauzer Fille, som kom in i mitt liv när jag var 15 år gammal var en hejare på att göra konster. Hela familjen engagerade sig och tävlade i att komma på olika originella konster som vi ofta visade upp när vi hade kompisar hemma. Fille som gärna gjorde vad som helst för en godis var mycket nöjd med detta! Filles cirkuskonster var av det slaget att han utförde dem med sin egen kropp. Allt från att dansa runt på bakbenen, hoppa upp i famnen, vinka med höger och vänster tass etc.
När jag köpte min första egna dvärgschnauzer, Belker började jag utveckla det där med att lära in konster lite mer. Belker var en smart och klurig hund. Vi gick en kurs tillsammans och fick tipset att ta en titt på hyllan med leksaker för småbarn i leksaksaffären. Det tog vi fasta på. Belker lärde sig bland annat att köra leksaksbilar med nosen, eller tassen, plocka i klossar i rätt hål (cirkel och triangel) i en Micki-plock-låda.
Denna färdighet hade även Amadeus. Han kunde dessutom bygga en pyramid av ringar, som träs upp på en pinne. Amaeus brukade också städa upp massa saker på golvet och lägga i sin leksakskorg.
Belker brukade även han samla ihop saker från golvet och lägga i en liten trälåda, som han stängde locket på efter det att han var färdig. Han lärde sig också benämningen på en rad föremål och hämtade dem på kommando. Föremålen jag valde varierade kraftigt i storlek , material och egenskaper. Allt från en pytteliten tioöring, en tom glasburk, en nyckelknippa, en tidning som var så stor att han måste gå baklänges för att få den med sig etc.
Det finns oändligt mycket man kan hitta på när man skall aktivera sin hund och det mesta kan man hitta i sitt eget hem!
Appropå Belker! Han var den första hunden jag tävlade lydnad med och vi lärde oss den sporten tillsammans. Belker var en speciell liten herre och varje tävling var ett äventyr. Ibland gick det strålande. Ibland gick det fullständigt åt skogen. Vi uppnår antagligen något slags rekord på flest starter innan uppnående av titeln LP i lydnadsklass 1!!! J
Nåväl! En gång skulle vi tävla i lydnadsklass två i Färgelanda. Belker hade tidigare blivit attackerad av några stora hundar och eftersom han var en lite rädd hund, satte detta sina spår. Jag lade märke till att han låg mellan två bjässar på platsliggningen och tänkte, som den lilla hönsmamma jag var att: Oj då! Bara ingen av dem reser sig och går fram till Belker, då ligger han aldrig plats mer! Jag visste att Belker aldrig skulle våga sig fram till någon av dem. Alla förare stod gömda bakom domartältet ochjag kunde höra domaren mumla till sekreteraren inne i domartältet. ”Mummel, mummel, hund nummer fyra, mummel, mummel.” Oj! Tänkte jag. Hund nummer fyra! Min stackars lilla Belker! Tre minuters platsliggning kan vara evighetslång, men till slut kom min lilla hund fram till mig bakom domartältet. Han såg pigg och glad ut, men jag misstänkte fortfarande att någon stor, stygg hade trakasserat den lilla stackaren, så att han inte vågade vara kvar på sin plats. Domaren delade ut sina tiopoängare till mina medtävlare och en nolla till mig och Belker. Jag frågade lite försiktigt om vad som hade hänt med min stackars lilla hund. ”Jadu”, sade domaren och log. ”Han var här inne hos oss i tältet, tiggde av våra pepparkakor och letade smulor!” Ett av många små roliga hyss som min lille gosse hittade på!J
Du kan läsa mer om vår tränings-filosofi här!
© Åsa Lundmark Stommelyckans Hund & Hälsa
|
|
To train and compete with your miniature-schnauzer
If you train your dog in a nice and positive way, you can probably teach any dog the different elements in obedience. But if you are going to compete and want your dog to last in motivation, the whole competition, in the more difficult obedience classes, you probably need a dog with a little more engine.
My very different minis have been my teachers. We went to many classes together and I finally think I understand what happened because of lacking in my own training of the dogs, and what where different characteristics in the dogs personalities.
You usually can not train exactly the same way with two different dogs. The dogs are individual and have differencesin their temperament, just like us.
The obedience-dog of my dreams was a sociable, positive, and fearless female named Ida. She was always wonderfully light-hearted and had a lot of engine. When we were training together, her confidence in me increased and we became a very tight team. She really loved the training sessions!
When we went to weekend classes for different trainers, she was always the one of the dogs that was most alert when it was time to go home. Although she often was the only breed in the class that was not of a working breed or sheepdog! A dog with that kind of engine is lovely to work with!
It was not only her congenital temperament that made her who she was. There are many ways to increase the self-confidence in a dog and improve its wiliness to train.
During one period, we practised search. It was very fun, but took a lot of time, so we did not do it for more than a year or so. But the effect of the search-training stayed with Ida for the rest of her life! Very instructive for me, since I had very little experience in that kind of practice.
When you practise a lot of obedience, you tie your dog rather tight to your self as handler and reward the dog a lot for taking contact and for following close to you. Something that is favourable in the every day life together as well.
In the new-beginner classes of obedience, it is often enough that the dog is extremely good in following close and really likes to cooperate with you. That will probably make you reach the results you wish for.
When you come to the more difficult classes it takes a little more engine in your dog. At the time Ida and I competed together it was in obedience class 3, that the demands increased on independence in the dog, to be able to do good in a competition. After some changes in the obedience-rules since then I would say that the demands on independence in the dog increase as early as in obedience-class 2.
Ida had a bit of trouble in the elements that demanded more independence. But that changed after we had been training search for a while. Search-training involve a lot of work from the dog itself, where you as the dogs handler have to trust the dog and its capacity. You get the same effect when you practise for example tracking, and blood-tracking.
After the period of search-training Ida was on her toes in the heeling and demanded her reward! If I held the reward in for a while, because I was not quite satisfied with her performance, she almost made a knot out of herself eager to understand and perform well. We could drill the same thing a huge number of times. That is nothing to recommend, since it breaks the spirit and motivation in a lot of dogs. But with Ida it was ok. Her engine was big enough for it and she only got even spunkier.
The perfect obedience-dog for me is a happy, positive, spunky dog with enough engine to work a lot.
The other thing that is needed is a handler that find the right “buttons” on their dog (for example the right rewards etc.) and train in a nice way, that makes the obedience positive for the dog. It is also important with trust and confidence between dog and trainer.
The third thing acquired, according to me, is a balance in the training. It is preferable to mix the obedience-training with search, tracking, blood-tracking or some other independence-developing practise.
Agility-training is also something that can strengthen the self-confidence in a dog in an extraordinary way.
I trained a lot of agility with my little mini Beata, many years ago. She was a dog that did not really have enough self-confidence to train anything at all. Only the fact that she needed to perform in some way to get a peace of candy, broke her spirit and wiliness to work. I very soon discovered that obedience-training was not her sport at all. However nice and cute I tried to teach, she was so submissive that most elements in the training became difficult for her and for me.
That is how we discovered agility. In the beginning I had to toss her over the small obstacles, shouting of joy and praise, because she was so good, since Beata herself never expected to be able to jump even the smallest obstacle. In time her self-confidence grew stronger and after training a lot of agility, she was a much stronger dog in the everyday life to. It was wonderful to watch her self-confidence and self-esteem grow like that. Since then I have had very much faith in the good that agility can do. It is a wonderful sport, that I love practising. But I have never competed in this sport, except on a few unofficial competitions, just for fun.
Another form of fun dog-training is to teach your dog circus-tricks for activation.
Johan had a mixed breed border collie/german sheperd. His name was Amadeus, and he was an incredibly smart dog, but rather demanding about working with his smart brain. Amadeus knew a lot of tricks. For example he would open the bathroom-door, close the toilet-lid and flush.
The first miniature-schnauzer in our family, Fille, came in to my life when I was 15 years old. He was a wizard in doing circus-tricks. The whole family got engaged in this and we competed in making up fun and original tricks, witch we often showed when we had friends visiting. Fille was very happy with this, because he would do anything for a treat! Filles circus-tricks was of the kind that all that was needed was a reward and his own body. He did things like dancing around on his back-legs, jumping up in our arms, waving with his left or right paw etc.
When I bought the first mini of my own, Belker, I started to develop the trick-training a little bit more. Belker was a smart, ingenious dog. We went to class together and I got the tip to take a look at small children toys in the toy-store. I did that. Belker learned, among other things, to drive small cars with his nose and with his paw if requested. He learned how to push buttons to make things sound and pop up on baby-toys. He also learned to pick up blocks and put them in the right whole for the right shape (circle and triangle) in a little box of wood.
This was a skill that Amadeus had too, only he managed to put all the different shapes of blocks in the box. He could also build a pyramid of rings on a stick, another child-toy. Amadeus used to clean the floor from his toys himself and put them in his toy-basket.
Belker also learned how to pick up a lot of things, in different shape and size, from the floor, put them in a box and shut the lid after fetching everything.
Belker also learned the names of a lot of items, that he fetched when asked. A challenge was also to make it a bit harder by varying sizes and properties of the items to fetch. A jar of glass, keychain, the smallest coin, the biggest newspaper, that you can not bring with you if you do not walk backwards, etc. There are no limits to what you can come up with to activate your dog and the most of it you can find in your own home!
More about Belker! He was the first dog I ever compete obedience with and we learned that sport together. Belker was a special little guy and every competition was an adventure. Sometimes it went brilliant, and sometimes it all went completely wrong. We probably have some kind of record in the number of starts before reaching the title LP (Swedish title) with three first prices in obedience-class 1!!! J
Very well! We were going to compete in obedience-class 2. Belker had been attacked by large sized dogs a few times and since he was a bit fearful in his personality, this put his mark on his behaviour. I noticed that he was lying between to big dogs in the three minute down. I thought, as the little “mother hen” I am, that: Oh no, I hope that none of them get up and go to Belker, or he will never stay down again! I knew that Belker would never dare to get up and walk towards any of them. All the handlers were hiding behind the judges tent. I could hear the judge mumbling to the secretary inside the tent. “Mumble, mumble, dog number four, mumble mumble.” Oh no! My Belker was number four! What was happening to my poor little dog. A three minutes down can feel like ages, but finally my little dog came to me behind the judges tent. He looked just fine and happy, but I still suspected that one of the big bad wolves had harassed the poor soul, so he did not dare to stay down anymore. We went back to the line and the judge gave ten points to everyone else and a zero point to Belker and me. I asked the judge about what happened to my innocent little dog. “Well”, the judge smiled and said. “He was visiting us in the tent, begging for cookies and looking for crumbs on the ground beneath our table!” One of many innocent but fun things that my little Belker did!J
You can read more about our philosophy in training here!
© Åsa Lundmark Stommelyckans Hund & Hälsa
|
